Kontaktannonser

Idag roade jag mig med att läsa kontaktannonser i DN.
Jo, det är rätt underhållande ibland.

Där kan man bl.a. läsa om:

• "en manlig man, lurvig, isbjörnshanne"
• "en ung akademiker utan framtid" som säger att om hon har "humor eller social oförmåga" kvittar
• en man som vill ha en kvinna som bl.a. bor i en nyrenoverad etta, har vinglas från Orrefors och har en ordnad bokhylla
• en vars "utseende inte skrämmer allt för många"

Fast det finns en del är lite komiska inslag, så är det lite sorgligt att det finns så många ensama människor. Att det ska vara så svårt att träffas. Svårt att träffa folk man "klickar" med. Svårt att träffa "den rätte".

Sen började Katarina, Mirjam och jag fundera på hur man själv skulle skriva en kontakt annons (om man mot förmodan skulle skriva en nån gång). Om man skulle skriva alla sina önskemål för den "perfekta" mannen - vem skulle våga svara? - finns det nån som uppfyller dem? Förmodligen inte. Men skulle man isf vilja ha den som påstår sig uppfylla dem... hur ödmjukt är det lixom? Och hur skulle man beskriva sig själv? Det är ju trots allt lite som att försöka sälja nåt...

"Glad tjej på 22 vintrar!" -nä, för KP...

Då började vi hjälpas åt att skriva hypotetiska kontaktannonser åt varandra. Riktigt kul faktiskt. Man fick tänka till. Vad är det man vill ha egentligen? Vad är viktigast? Vad är önskvärt men inte nödvändigt och hur formulerar man det?

Det blev jätte vackra kontaktannonser! (de blev dock, något längre och mer detaljerade än de man hittar i DN...) De hade sina lite komiska inslag oxå =) Det är så tacksamt att leva så nära varandra. Jag älskar mina tjejer!

Nu blir ni allt nyfikna va? Men tro inte att vi fläker ut oss för allmänheten. Nej, de ligger tryggt förvarade i vår gemensamma dagbok.

Ska bli kul att läsa dem igen när (eller om) man hittar "den rätte" och se hur mycket stämde. Hur mycket av det man tror är viktigt inte är så viktigt trots allt.